Sista föreställningen är precis avslutad. Lättnad, sorg och frihet. Fullsatt i Långsele biograf. Åh vad vi har jobbat. Åh vad vi har kämpat i regn och solsken. Jag är såå nöjd och glad för denhär turnén. Nu är det mousserande vin och fest hela natten lång. Teater Hjuli - från mitt hjärtas innersta - JAG ÄLSKAR ER!

TACK.

Det är tisdageftermiddag i Långsele. Om några minuter åker vi för att spela Människor i solen för sista gången.
Tidigare idag hade vi en liten sångstund på Konsum. Det var det läskigaste jag gjort på hela turnén. Jag tappade bort mina noter och började svettas från öronen. Hoppas på revansch ikväll.

Jag kommer sakna Jens och Lotta och Malin och hunden Astrid som har varit fantastiskt gästvänliga mot oss.

Nu ska jag deo-rolla öronen, sen är det showtime.

/Johan

Igår spelade vi i Sollefteå, under tak på en dansbana. Publiken var med från första repliken, och lyfte oss hela vägen. Vi cyklade vår sista mil igår och det är med ett litet vemod som jag lagt cykelhjälmen på hyllan.

Idag är det musikrepetition inför Teater Hjulis sånglunch imorgon på Konsum, där vi ska sitta och sjunga och sälja biljetter. Sedan på kvällen är det föreställning på Långsele bio! Bokslutet för sommarens äventyr ska undertecknas. Imorgon skjuter vi bubbelkorkarna långt och stoltserar med ett sjuhelvete väl genomfört projekt!

Efter några nätter i tält igen är det underbart att komma in till Kristoffers föräldrar och få låna hans syrra Malins säng. Igår natt vaknade jag av att det droppde i mitt huvud. Det regnade så ihärdigt att det regnade genom både ytter och innertält. I yttertältet fanns en liten insjö som våra ryggsäckar underhöll sig med att bada i. Ye. Men nu är vi alltså under tak igen. Och grejerna är tvättade och torktumlade. Torra saker är nåt jag har kommit underfund med att jag sätter stor pris på.
Vi blir så gott omhändertagna på vår resa. Alla fina människor som ger oss så himla god mat och tar hand om oss. Nu sist efter föreställningen i Prästmon blev vi bjudna på underbar laxmiddag med öl och vin till hemma hos Kristoffers kompis Alex och igår var det lasagne och ost och vin bricka här i Långsele till en underbar kärleksfilm som Johan vägrade se slutet på.
Jag har glömt att berätta om våra hästar. Vi har ju fått fem cyklar (hästar) av posten. De heter Yellow Angel, Spartakus, Bitten (Britt- Marie), Francesca (uttalas Frantjjjjjjäska) och Lille Fittan (utanför kyrkor och andra heliga ställen kallas hon för Lillen). De några riktiga luringar och alla har en egen personlighet. Jag drömde härom natten att vi matade dem med havre. De har varit ute för olika skador och äventyr. Snart ska der lämnas in för pensjon. Nu ser jag fram mot ikväll då vi ska se Harry Potter.
So long! /Marianne.

Teater Hjuli spelade Alfapet på sin lediga dag igår. Kombinationen av att gruppen känns som en riktig familj och att vi inte hade ätit på ett tag, resulterade i att vi blev småsinta vinnarskallar allihop. Vi börjar verkligen kosta på oss att visa upp våra mindre vackra sidor nu. Titta på klippet så förstår ni vad jag menar.

Hemma i Nordingrå har vi fått smaka Bettans egna tekakor både morgon och kväll. Det kan vara det godaste bröd vi har smakat. Här är receptet. “Busenkelt” säger Bettan själv. Baka och njut.

1 liter mjölk
½ kg havregryn
Blötlägges under natten

300 gram margarin smält
2 liter vetemjöl
3 pkt jäst
3 dl strösocker

Jäser i 1 timme

Bakas ut och jäser lite på plåten

Bullar bakas i 150 – 175 grader i ugnen
Tekakor bakas i 200 grader i ugnen så länge som det behövs. “Man ser ju liksom.” “De får ju inte va rå ä.” “Man se ju när de bli lit brun å.”

Kristoffers farföräldrar, Bettan och Folke, tar så väl hand om oss så. Igårkväll fick vi kvällsfika och sen var det kortspel hela kvällen. Bettan och Folke fortsatte spela när vi andra inte orkade nåe mer. Då smög jag fram med kameran för att ni skulle få ta del av dessa fantastiska människor. Så här är dom!

Detta var innan vi tog oss över Högakustenbron och innan musten gick ur oss helt. Vi startade i Åvike, vackert beläget vid Bottenhavetsstrand, klockan nio. Bilden är tagen vid halv elva efter att vi cyklat över en bergstopp på en skogsstig. En genväg - trodde vi. Lunch i Älandsbro och sen gamla E4an mot Högakustenbron. Vi fick hjälp med vägbeskrivning från två cyklister från trakten, som faktiskt var och såg föreställningen idag. Igår vid sju landade vi hemma hos Kristoffers farföräldrar. Jag och några till i gruppen var helt slutkörda. Vi fick middag när vi kom fram. Sen stupade vi i de färdigbäddade sängarna som stog och väntade på oss.

/ Elin

Teater Hjuli pratar i radio om cykelturnén och spelar upp en scen ur “människor i solen”.

LÄNK TILL RADIOINSLAGET

Vi sågs klockan tolv utanför Kulturhuset i Stockholm för att smidigt ta oss till Sundsvall. Allt var planerat och klart. Vi skulle bara få klartecken från Hästtransporten som skulle frakta cyklarna till Sundsvall åt oss, för att slutligen helt sonika sätta oss på tåget upp till Sundsvall. Lätt som en plätt. Det börjar med att Kristoffer, som håller kontakt med hästtransportchauffören, informerar gruppen om att vi inte kan få något svar om hurvida vi kan frakta cyklarna med hästtransporten eller ej. Svaret ska komma inom någon timme. Vi vet att vi måste vara på tåget klockan halv tre. B-planen om inte hästtransporten skulle kunna ta med sig cyklarna är att frakta med Bussgods. Båda fraktmöjligheterna finns i Farsta. Bra. Inga problem. Vi drar till Farsta då.

Tyvärr kan vi inte gå in i pendelåget ifrån T-centralens station så vi får cykla till Karlberg istället. Men det går ju alldeles utmärkt. Vi har två och en halv timme på oss tills tåget går.

Väl framme vid Karlberg får vi svar från hästtransportmannen. Han kommer inte kunna frakta cyklarna. Några sekunder av panik. Okej. Då får vi ju bara ta oss till Bussgods. Vad var det nu igen det kostade att frakta cyklarna med bussgods? Just det. 700 kronor per cykel. Det blir 3500 kronor det och det är faktiskt ganska mycket pengar. Desstutom måste vi plasta in cyklarna innan dom tas omhand av bussgods. Var ska vi göra det någonstans och hur hinner vi göra allt det innan tåget går? Kristoffer försöker ringa bussgods för att se om det finns någon möjlighet att få frakta cyklarna utan inplastning. Men Kristoffer hittar inget bussgods i Farsta när han ringer nummerupplysningen.

Sen drar det igång. Mobilerna går varma. Hela Hjuli ringer runt till familj och vänner, olika macker som hyr ut släp, vi ringer till SJ för att kolla om dom möjligen kan frakta cyklarna - trots att dom sagt nej tidigare. Finns det någon som vi känner i Stockholm som har en stor bil nog att få in cyklarna i? Vad kostar det att hyra släp och bil? Det är dyrare med “envägshyrning” än att komma tillbaka till samma ställe med bilen och kärran. Ska två stycken resa med tåg så kan vi ragga någon vän som är schysst nog att köra upp oss till Sundsvall, vi får ju inte plats allihop i en bil + en förare. Hur långt är det till Sundsvall? Drygt 80 mil tur och retur. Vi kanske kan låna Agnes mors bil, men henne får vi inte tag på just nu. Kristoffers kompis kan ställa upp som förare om det krisar. SJ kan frakta cyklar men inte till Sundsvall utan till Östersund och dom kan bara få med sig fyra stycken. Agnes kusin Oskar kan hyra ut sin bil, men den används just nu i Jazzfestivalen. Vi kan inte få tag på den innan klockan sju och den ska vara tillbaka senast halv nio imorgon. Det är taight om tid. Bussgods går bara inte att få tag på. Marianne har hittat ett nummer men där spelas det bara upp lite musik i några minuter sen avbryts samtalet. Vi hittar ingen mack i Stockholm som hyr ut “envägssläp”, allt ‘r redan uthyrt. Snart har det gått för lång tid för att någon ska hinna med tåget till Sundsvall. Vi måste få tag på en bil och hyra ett släp. Trots att vi lagt ner pengar på tågbiljett.

Jag har aldrig ringt så många samtal till 118118 i hela mitt liv som jag gjorde den timman. Och tiden går fort när man har brottom.

Agnes och Kristoffer ger sig iväg för att få tag på Kajsa, Agnes mamma, som tagit ledigt från sin mobil just idag. Jag, Marianne och Johan väntar och vaktar cyklarna på Karlbergs station. Där blir vi sittande i fyra timmar.

Agnes och Kistoffer får slutligen tag på Kajsa och hennes bil. Dom hyr ett släp i Hässelby. Men helvetesdagen är inte slut än. När Agnes och Kristoffer tagit sig till Karlbergs station för att hämta oss andra och cyklarna upptäcker dom att nyckeln till släpet är borta.. Agnes hade lagt nyckeln på biltaket innan dom lämnade macken i Hässelby.

Klockan två är vi framme i Sundsvall. Imorse gästade vi RadioVästerNorrland. Back on track. Livet är underbart. Men nu är jag trött och ska försöka sova lite innan Drömshow-workshopen och föreställningen ikväll. Nej, just det. Jag ska lämna in min cykel på reperation också. Igen.

Dethär med cykelturné.. Kul idé!
/ Elin

Nu sitter jag vid en älv på Gangvidefarm på Gotland. Jag är helt fylld av hur underbart allt är. Kan det vara meningen att vi människor ska leva på något annat sätt än som luffare och spela teater? Tidigare idag var jag trött och på humör för att lata mig. Det ända jag ville var att fly Gotland, stänga in mig min lägenhet i Malmö, vara själv, ligga på soffan och se på AFV. Sedan kom arbetet och krävde mig. Drömshow. Det var bara att piska igång sig och värma upp. Och när vi väl spelade var det underbart- som alltid! Vi hade två födelsedagsbarn i publiken, en 5-åring och en 95- åring. Efter Showen slängde jag mig på cykeln mot Närsaka scen där Ronja Rövardotter repeterades för fullt. Vad härligt det var att komma dit. En fantastiskt vacker amfi scen nede vid havet och så underbar pjäs och stämning. Jag blev bjuden på kaffe och kände mig med en gång välkommen i teaterfamiljen som bestod av både proffesionella, amatörer och barn. Det är något speciellt med sånna sommarteaterar. Så mycket glädje, inspiration, vilja och liv. Fint spel och fantastisk sång! Jag älskar ju Ronja Rövardotter. Den boken rymmer allt. Skulle jag bara få läsa en bok i mitt liv skulle det vara den. Sedan kom resten av Teater Hjuli med Pers motorbåt. Vi blir så väl omhändertagna här hos Per och Kickan. Kolla upp www.gangvidefarm.com om ni vill på fantastisk semester. Man kan padla kanot här också. Tror jag ska prova det imorgon innan vi spelar. Jag vill dela det här jag upplever med er! Men ord och filmer räcker inte helt till! Kan man vara kär utan att vara det i en konkret person? Kan man vara kär i största allmänhet? Isåfall är det nog det jag är just nu. /Marianne.

Vi leker lite på lunchen

Annika Jankell tar pulsen på ensemblen efter premiären i Kalmar.

Idag har vi cyklat från Visby till När, det tog mycket längre tid än beräknat. För det var motvind, och ett däck sprängdes, ett fick punktering och bussen vägrade hjälpa oss. Men nu är vi på Gangvide farm i När på Gotland och blir så bra omhändertagna. Rödvin och obegränsat med muffins till Teater Hjuli, då blir vi glada!

Nu har vi el och bra internet, imorgon kommer alla förlorade filmer.

Sov gott.

Imorse lämnade vi Kalmar. Klockan 06.30 närmre bestämt. Då tog vi avsked av det vackra gula huset där Ann-Karin och Tommy bor. Dom har tagit hand om oss under tre dagar. Tack för det!

Vi har cyklat mer än 8 mil idag. Kalmar - Oskarshamn. Nu sitter vi tillsammans på Gotlandsfärjan påväg till Visby. Det har varit en händelserik dag, vilket några filmer som följer kommer bevisa.

Vi hörs mer imorgon bloggläsare. Då vi befinner oss på Gotland! Teater Hjuli. GO!

Ikväll klockan 19.00 är det riktig premiär i Kalmar stadspark och vi är sjuk uppspelta! Waaa! Pusspuss

Jag har aldrig varit med om något liknande.

Vi cyklade in i Braås och bestämde oss för att beställa pizza på den lilla pizzerian som låg där. Trötta och regnvåta satte vi oss så långt in i lokalen som möjligt för att undvika någotsomhelst möte, med våra huvuden stirrandes ner i olika skvallerblaskor. Det börjar med att en man med en Mariestadflaska framför sig några bord bort börjar fråga oss om vad “Teater Bullen” är för något? “Teater Bullen”? Han hade läst på “Teater Hjuli”-cykelskyltarna och blev omåttligt intresserad. Vi försökte avvärja samtalet med korta svar, men inget bet på honom. “Vi kommer slå Malmö i allsvenskan nästa år, hör ni det?” Det kom snart fler män. “De där är ifrån Malmö” hör jag Mariestadmannen säga. Å nej. Vi kommer inte komma undan här, hur vi än gör. En man erbjöd oss att sova i hans trädgård. Det kan ju låta som en ytterst vänligt gest när jag skriver det såhär. Men allt började kännas väldigt konstigt. Jag fick en nervös klump i magen av alla dessa människor som så ivrigt tog kontakt med oss. Som om vi vore aliens. Ännu en man tillhörande det glada Mariestaddrickandegänget tillkom. När dom förstod att vi kanske skulle övernatta där i Barås så påbörjades en hettsig tävling om vem som skulle komma med det mest attraktiva förslaget.

“Men sov i min trädgård då, det blir väl bra?” “Nej, sväng upp här bakom och följ sjön en bit så hittar ni en föredetta camping. Där ska ni sova!” “Lyssna på mig istället. Dra direkt till Kalmar. Det blir bäst” “Nej nej nej. Ta upp här bakom. Gör det nu!” Tack tack men vi ska nog dra vidare, svarade vi och försökte dra oss undan från ölgubbarna. Men förgäves. “Men hör nu vad jag säger. Nu svänger ni in här bakom och följer sjön..”, upprepar en av männen som visst är Braås egen Revykung från Kronoberg, kallad “Slickis”. Tack det blir nog bra. Vi får se hur vi gör. Vi är en demokratisk grupp och måste komma fram till besluten tillsammans. “Gör nu bara som jag säger, sväng in här längsmed sjön..” Männen ser hur Marianne börjar packa om sin packning. “Dendär grabben får ju bära allt” säger dom. “Ja, dendär grabben får ju ont i knäna”.

Herre Gud! Vi cyklade bort en bit för att kunna prata lite ostört. “Slickis” ropar efter oss att vi cyklar åt fel håll, att vi ska vända om och gestikulerar ivrigt med armarna.

Vi cyklar förbi en tjej med långt ljust hår som stirrar på oss. Hon har en liten kattunge i famnen. Är den död? Nej. Såg någon om den var död? Men vad ÄR dethär för ställe!? Två unga grabbar kommer cyklande mot oss och sladdar så nära Marianne som möjligt för att hon ska tappa kontrollen och ramla av cykeln.

När vi kommer ner till sjön finns där bara en nerlagd tågstation. Nej, här kan vi inte sova. Vi drar. Jag känner mig nervös och konstig. Innan vi cyklar ut ur Braås hinner vi bli upptäckta av ett gäng tonåringar som skriker efter oss att vi ska komma dit.

Jag säger bara det. Aldrig mer Braås - Hitchcocks näste!